Det är sen lördagsnatt och de sura uppstötningarna har gjort sig påminda ett otal gånger. Vi har varit hemma hos lillsvägerskan och ätit kräftor med tilltugg. Och dryckjom. Jag sitter i rummet och ser ut i natten. Tänker på de hårdhudade kräftorna vi fick bryta upp med hovtång och polygrip.
Klockan är re’n halv två slagen och disigt tonar tonårstidens tankar trolskt sig fram som genom ett dis av Ramlösa och Kopparbärs. Man börjar bli lite till åren nu ty ”mätaren” har slagit över de sextio. Med ett leende på läpparna så tonar ett minne fram om en kräftfångst som jag inte glömmer. Vad som nu följer är inget ljug utan rena rama sanningen.
Jag är född och uppväxt där det inte fanns trafiksignaler eller mobbing i skolan. Vägar med asfalt hade man bara hört talas om. Däremot fanns det många sjöar och bäckar med levande fiskar och skaldjur. Kräftor till exempel.
Den bästa fångsttiden för de läckra skaldjuren är ungefär en vecka innan de blir lovliga. Problemet var bara att skogvaktaren och tillsynsmännen var i den ålder då de kunde springa över stock och sten i en vecka på bara en korvbit och ett glas vatten som matsäck.
Vid sjön Schissen fanns det kräftor stora som humrar så dit måste man iväg och idka lite illegalt kräftfiske. I ett litet hus invid sjön bodde gubben Elrik Norling. Det var en klurig gubbe i sina bästa år, för att vara gubbe alltså. Cirkus 70-75 år var han säkert, eller 53, ja hur som helst var han i mina ögon nästan lastgammal. Det hade hänt ett flertal gånger att hans gård hade hemsökts av personer utan fiskeattiraljer såsom kastspö, mjärdar och roddbåt. Då lånade man av gubben Norling. Ibland landsteg man vid hans brygga och lämnade tillbaka vad man lånat, men för det mesta fick han själv leta rätt på sina tillhörigheter någonstans ute i sjösystemet.
Denna natt skulle jag och en kamrat ut och fånga de bakåtkrypande små liven. Jag kan inte nämna min kamrats namn ty han bor ännu kvar i samhället. Av Ruben Blommengren fick vi låna ett par gruvlampor. Det är lampor som med en ansenlig ljusstyrka sprider ljus under minst 10 timmar. Det var Ni-Fe ackumulatorer som vägde tungt på en kortväxt ynglings rygg. Att jag kunde gå rakryggad då berodde icke på min ungdoms spänst utan på lampans tyngd.
Gubben Norling var inte hemma så det var helt säkert att man kunde låna de marina tillhörigheterna utan risk att bli upptäckt.
Tyst lastade vi våra saker i ekan, fattade årorna och rodde ut på sjön. Det var nästan fullmåne, sjön låg spegelblank och skogen tornade sig trolskt upp mot himlavalvet. Någonstans ute på sjön hördes storlommens rop. Det var en helt underbar tjuvfiskenatt. Lite för ljust för tjuvfiske bara.
Vid pass 30-40 meter från land hördes tre ploppande ljud och liksom ett skvalande. Förundrad över ljudfenomenet slutade jag upp att ro. Var det min kamrats högst personliga kroppsljud från akterkastellet som lät? Eller…
Med ens förstod vi vad som hänt. Gubbdj… Gubben Norling hade borrat tre hål i båten under vattenlinjen och sedan tryckt in träpluggar i hålen.
När wiren som var dragen från bryggan blev tillräckligt spänd så drogs pluggarna ur båten. Sakta började roddbåten sjunka. Inget öskar och ingen sjöng ”Närmare Gud till dig”.
Vad åbäkig båten blev efter bara ett par minuter. På film har ni väl sett pråmarna på Volga, fast utan sång, så kändes det när vi rodde de sista metrarna in till land. När vi nått land ja då satt vi på tofterna med vatten till midjan.
Det blev en kall färd på våra mopeder innan vi stelfrusna anlände till hemmets lugna vrå, där morsans chokladfyllda termos och mackor väntade.
Man skall inte dribbla med gamla gubbar, ty de kan konster och finter som en yngling ej anar.
Ja du farbror Norling, jag kallar dig vördsamt för farbror nu ty finns det någon vrå på vår Herres ängder för spjuveraktiga farbröder så finns du nog där.
