I det lilla koloniområdet fanns det allehanda djur som var både till glädje och till förtret. Den största glädjen för mig var alla fåglar som berikade tillvaron för min familj. De som jag tyckte var onödiga i området var rådjur och harar. Otaliga gånger försökte jag skrämma bort dem från tomten. Hararna var lättast att schasa iväg, rådjuren däremot var vana vid människor så de var inte så lättskrämda. Ibland började de skrapa med frambenen och böja ned huvudet som om de planerade en attack. Då fick man skamset träda till återtåg. Ibland greppade jag ett äpple och kastade mot dem bara för att skrämmas. En gång ertappade jag en råbock som åt på en av mina rosor. Då rann sinnet på mig. Det enda jag kunde kasta var den träsko jag hade på mig. I en vid båge försvann träskon mot råbocken. Naturligtvis bommade jag och skon försvann in på grannens tomt.
En ny kamrat fick jag den tredje sommaren. Det var en kråka som var född i en grannes raserade skorsten. Kråkan var stor och präktig, precis som prosten i Palthammar.
Jag brukar vakna tidigt om morgnarna och som vanligt satt kråkan i toppen i ett av mina äppelträd. Han tittade noggrant på mig och jag gissar att han satt och undrade vad jag var för figur. Till slut började jag att samtala med honom om dagens göranden och låtanden. Hur det är med kråkors hörsel vet jag inte men det såg ut som om han tog del av mitt resonemang. Denna morgonsamling pågick i ett par veckor. En morgon var han inte på plats men dök upp efter ett par minuter när jag intog min frukost på altanen. Jag är uppväxt där man tog en morgonfika med grovdöppa (kaffe, rågkaka med falukorvskivor och senap) så den traditionen förde jag vidare. En morgon sporde jag honom om en smakbit skulle passa och kastade en korvskiva på backen nedanför äppelträdet. Efter en viss tvekan tog kråkan korvskivan och flög bort. Denna ritual pågick ungefär i tre till fyra veckor under min semester. När jag kom hem efter arbetet dröjde det inte länge innan han kom ”hem” så att säga. Korvskivorna intog vi tillsammans. Jag på altanen och han i äppelträdet.
En eftermiddag när jag kom hem låg en halv mört på gräsmattan. Förundrad över fenomenet började jag att misstänka Ålänningen ity denne man har ett genuint fiskeintresse. Men med åtanke på fisken, en halv mört, så verkade det inte vara han. Det var ädlare fiskar han gav mig. Falukorvskivor gick det åt i mängder. Ibland tror jag knallen, Ica-handlaren, undrade om jag bara levde på falukorv. Jag måste erkänna att jag började tröttna på korvdieten. En eftermiddag låg det ett halvätet kycklingben på gräsmattan. Kråkan blev direkt misstänkt för handlingen. Ålskinnet kom med raska steg och berättade att han sett kråkan under ett landningsvarv med nämnda kycklingben i näbben. Kanske var det tecken på att lusten på korvskivor hade avtagit.
Vi blev liksom personliga kråkan och jag, och att bara kalla honom kråkan passade inte. Han måste ha ett namn passande hans integritet. Efter mycket funderande så tyckte jag att han skulle heta Herbert. Herbert måste ju också ha ett efternamn. Herbert Corvus-Cornix varde hans namn. Jag tyckte det verkade ståndsmässigt.
Hösten kom och Herbert och min familj lämnade huset över vintern för att komma åter nästa vår. Hoppet att åter få träffa Herbert fanns men det var osäkert om han hade klarat den kalla vintern. En vårdag när vi krattade löv kom Herbert tillbaka. Jag blev alldeles lycklig över att min korvkompis var tillbaka. Lite längre fram på vårkanten kom Herbert regelbundet och hälsade på. En dag hade han med sig en flickvän. Hon var lite blyg och satt kvar i trädet när Herbert hämtade korvskivorna. Hon måste ju också ha ett namn och efter funderingar blev det Elvira. Elvira Corvus-Cornix.
Efter en körning till järnhandeln stannade jag till vid en liten korvkiosk och köpte en varmkorv. Till min häpnad så satt en korpulent kråka i en björk vid kiosken. Kioskägaren berättade att kråkan vekade liksom halvtam. Uppförde sig inte som kråkor brukade göra. Kråkan var riktigt underhållande tyckte han. Jag berättade att kråkan heter Herbert och är god vän med mig. Korvmannen tittade misstroget på mig men sade inget. Jag satt på en bänk och förtärde min korv när korvmannen vände sig om till en kvinna som höll på med något i köksdelen och sade att ”den där kråkan är kompis” till den där karlen därute och kråkan heter Herbert. Genom kioskfönstret ser jag att de båda kikar misstroget på mig. Bäst att äta upp korven och åka iväg därifrån.
Har man ett litet hus och en liten gräsmatta hör det till ritualerna att man skall grilla. En Flintastek som ser ut som om man vänt den i en sandlåda. Man skrapar bort gruset och kryddar den själv. Därefter skär jag bort svålkanten och börjar grilla. Herbert satt i äppelträdet och beskådade ritualerna. Elvira hade kanske lämnat honom för hon var inte med. Kanske Herbert vill ha svålkanten tänkte jag och kastade den längs bort på gräsmattan. Herbert gjorde ett provlyft ungefär på mitten av svålen. Det fungerade inte så bra. Han bytte tag och krånglade och på något vis vek han svålkanten med ett fast grepp. Ivrigt flaxande flög han iväg med svålen hängande som en hisslina under magen. Mariekex, kakor och brödbitar försvann han med. Två, tre gånger hälsade han på varje dag. En dag kom Herbert och Elvira tillbaka. Med sig hade de tre ungar. Naturligtvis blev det Tjatte, Knatte och Fnatte. Minst av de tre ungarna var Fnatte. Han hängde inte med när vi matade familjen. Han blev för det mesta utan mat. Jag tror föräldrarna förstod att något var lite galet med Fnatte så de tog ingen notis om honom. Han hamnade på undantag den kraken.
Vi fick ändra taktiken vid måltiderna. Vi kastade maten så långt ut på gräsmattan vi kunde. De övriga i familjen skyndade sig till maten. Fnatte förstod inte vitsen att skynda sig dit för att få mat. Sedan försökte vi kasta maten så nära Fnatte vi kunde. Till slut förstod han det där listiga med mat så han växte till sig och blev nästan lika stor som sina syskon. Umgänget med familjen pågick ett tag under sensommaren. Det blev färre och färre besök från mina bevingade vänner.
När hösten kom så hade besöken uteblivit. Det var tungt för mig att de försvann. Det var samma känsla som när sonen flyttade till eget boende. Jag känner tacksamhet över tiden vi fick tillsammans. Det kanske är med kråkor som med oss människor, man vill utforska världen utanför hemmet. Jag vet också småkråkorna fick rejält med mat, speciellt Fnatte som var så klen i början. Nu koncentrerar jag mig på talgoxar och blåmesar. Nu bakar jag en sorts sockerkaka som innehåller frön som småfåglarna gillar. Det var show varje dag med familjen kråka, det var som med Emil i Lönneberga hyss varje dag. Jag är så tacksam för tiden jag hade med Herbert och hans familj.
