Så har åter en sommar passerat. Som så ofta skall man besöka platser ”där man som barn har lekt”. Det har även jag gjort. Återkomsten till det lilla gruvsamhället i Bergslagen fick mig nästan att falla i tårar. Nakna husgrunder, igenväxta trädgårdstäppor där man pallade äpplen och andra vegetabilier. Jag satt länge på en av grundstenarna där 5:ans barack hade stått. Det var i den baracken jag bodde mina första år.
Hur som helst nu skall saker och ting återupptäckas och minnen återkomma.
Till fysionomin är jag begåvad med vader tjocka som lår och lår som sophinkar. Hur otroligt det än kan låta så hade hustrun fått tag på ett par shorts åt mig där jag för en gångs skull fick uppleva byxbensfladder. Shortsen var ljusblå med konstigt gallgröna grodor. Är man därtill lite kortväxt så ser man ut som en pajas från ambulerande cirkus. Av bekant fick jag låna en gammal Hermes damcykel från tidigt fyrtiotal. Ramen var rostig och ramen vind så cykeln gick liksom på tvären. Sadeln satt högt upp i skyn så det kändes som en präriebrand i baken när man cyklat ett tag. Jag fick som man säger i landskapet ”gnessa” när jag cyklade. Jag stannade till vid gruvlaven och fotograferade. Jag cyklade vidare förbi platsen där Gripens stuga hade stått och vidare mot Sörmans och badet vid Sandviken. Jag passerade Rallarrosor, lupiner och några andra okända blomster. Luften surrade av allehanda små flygfän. Väl framme vid badviken fick en stortå tillstånd till ett provdopp. Vattnet kändes nästan inte. Det var ljummet, säkert 24 grader varmt.
Naturligtvis så hade jag ju inga badbyxor med mig. Beslut togs så att shortsen åkte av och badet skulle ske i kalsonger med Musse Pigg-mönster. Upplevelsen blev total. Minnen återkom, solvarm blodapelsindryck och ett par rullar Mariekex. Åh, vad jag njöt. Sedan gällde det bara att i smyg få av kalsingarna och på med shortsen.
Med behagligt fladdrande byxben började återfärden mot Persbo. Ingen trafik på den lilla byvägen så njutningen var total. Plötsligt uppfattar jag några små flygfän framför mig. Upp genom höger byxben liksom kliade det till mot benet. En förfärlig smärta uppstod där låren går ihop. Med låst bakhjul får jag slutligen stopp på cykeln. Jag kastade mig ned på alla fyra och nu upplevdes en smärta som var fasansfull. Jag hade fått ett getingstick i grenen. Jag stod nedhukad och jämrade mig över min olycka. På en väg där det passerar kanske 3-4 bilar om dagen kommer just nu en bil som stannar bakom mig. Det är en dam som kör bilen. Jag hör det på rösten och ser hennes smalben och ett par små sandaler. Hon undrar hur jag mår och om hon vara till min hjälp. Jag förklarar att jag inte mår helt bra men att jag kanske med tiden kommer att bli helt återställd. Hon tittar lite konstigt på mig innan hon åker vidare. Jag hade nu krupit ut till vägrenen där gräset inte skavde så hårt på mina knän. Detta kan inte vara sant. Det kommer en till bil. Naturligtvis är det åter en kvinnlig förare. Givetvis så stannar även hon. Med vänlig blick tittar hon på mig och ställer frågor om min fysiska hälsa. Kan jag skjutsa någonstans, till en läkare kanske? ”Tack, men nej jag behöver inte följa med till någon läkare allt kommer att bli bra igen.” ”Med lite tur i alla fall”. Till slut åker även hon vidare.
Jag reser lite på mig spänner ut byxlinningen kikar ned och konstaterar att ”templet” är raserat. Det blir nog aldrig vad det har varit. Återigen viker jag ihop mig på alla fyra och bidar tiden an. Jag hittar en slät och fin sten i dikeskanten där jag sätter mig och försöker tänka på något annat med varierande framgång.
Ett äldre par kommer gående med en tax i koppel. De nickar och hälsar lite försiktigt på mig och fortsätter sin promenad. Återfärden gick förhållande vis bra men jag stod och cyklade den mesta tiden. Läkningen tog drygt ett dygn innan jag blev återställd.
/Krokrot
